Jag, i Japansk media...och människans bästa vän!

Människans bästa vän, Hachiko! 

En till bild på Hachikostatyn, den står i närheten av T-banan i Shibuya.

Bild på Shibuya

En gränd i området där jag bor

Mycket har hänt här i Japan och efter att ha läst igenom mina inlägg så inser jag att det är mycket jag inte berättat som kanske kan vara intressant, som att jag tillexempel blivit fotograferad för en reklamaffisch och varit med i TV, dessutom har jag sett en man som gick baklänges! (Max, han gick precis som gourmet king! XD)

Jag var ute med några från klassen i fredags och vi skulle till ett ställe för att äta och dricka lite.
När vi hade mötts upp, dröjde det inte länge innan två killar med en stor kamera i högsta hugg, närmade sig.
Vi blev tillfrågade om vi förstod Japanska och ifall vi var intresserade av fotboll, de andra i mitt sällskap var från Spanien, respektive Italien och svarade självklart ja.

Det visade sig att en Japansk fotbollsspelare vars efternamn är Yamada, fyllde år eller nåt sånt där, nåt bra hade hänt åtminstone, minns inte exakt vad.
De ville att vi skulle säga grattis och kämpa hårt, på Japanska och sedan vårt eget språk.
Jag och min italienska kompis gjorde det, det var lite pinsamt men roligt!

Igår var jag i Shibuya där jag skulle möta en kompis och medans jag väntade, märkte jag att två Japanska tjejer stod och stirrade på mig (vilket är väldigt ovanligt i Japan, att man stirrar dvs, om det inte är någon som beter sig illa!) och till slut bestämde de sig för att gå fram.
Då frågade ena tjejen om det var ok att de fotade mig.
Tydligen skulle de göra reklam för sin skola eller nåt och ville att jag skulle vara med på deras reklamaffisch så den ena tjejen ställde sig vid mig (lite för nära nästan xD) och den andra fotade, sen kom min kompis och jag behövde gå så hann inte prata mer, men det var väl trevligt, om än något genant.

Sen var det mannen jag såg gå baklänges, det hände första dagen jag var här och jag förstod ingenting, men jag satt på ett sånt ställe där det var möjligt för mig att se honom gå runt i ca fem minuter, och av någon anledning var mannens val av gångstil att gå baklänges, det såg klockrent ut och han hade full koll i alla svängar och sådär, förstod ingenting.
Han hälsade på lite folk och gick glatt, såg verkligen sjukt ut!

Inlägget är också döpt till "Människans bästa vän" pga hundstatyn jag har fotat, alla som läser har kanske inte hört historien om Hachiko, vilken är minst sagt rörande!
Hachiko var en Akita (Akitan är Japans nationalhund) vars ägare var en professor vid ett universitet här i Tokyo.

Hachiko var väldigt lojal mot sin husse och följde varje dag med honom till stationen, där professorn tog tåget till sitt jobb, varpå Hachiko lydigt gick hem.
Vid samma tid, varje dag, gick Hachiko tillbaka till stationen för att vänta på sin husse för att följa honom hem, härligt va?
Det sjuka var att professorn dog av en stroke (tror jag det var) och Hachiko fick en ny ägare.
Han flydde från sin nya ägare, varje dag, för att möta sin husse vid stationen varje dag (trots dennes plötsliga bortgång).

Han väntade i nio år, i nio år sprang han till stationen och väntade på sin bortgångne husse vid samma tid, varje dag, tills han själv dog.
Idag står statyn där Hachiko brukade stå.
Sjukt fint!